Ge mig allt.

Om jag sänker mina murar - ger du mig ro?

Tankar.

Jag befinner mig i det tillståndet där jag kastas mellan hopp och förtvivlan. En banal beskrivning men det är verkligen så det känns. Ibland är kasten så tvära att det rör sig om 5-minuterscykler. Ångesten och andnöden är obarmhärtiga men efter ett tag sprider sig ett lugn och jag blir övertygad om att allt kommer att ordna sig. Är det läge att bli rädd för sig själv?

När det är så här söker jag trygghet. Jag drar mig tillbaka och finner lugnet i föräldrahemmet. Jag äter frukost på den soliga terrassen och sitter och läser i mormors gamla solstol och ser solen gå ned bakom trädtopparna. Tryggheten gör mig lugn men ter sig i nästa sekund vara ångestframkallande. Det är en svår balansgång.

Jag har 3 veckors semester som började idag. Jag är redan stressad över att ledigheten nästan är slut. Jag har börat räkna ned vilket inte ger mig utrymme att slappna av och varva ner. Den ständiga stressen av att allt ska vara perfekt. Det är den som förstör allt.

Just nu är inget perfekt. Den normativa bilden av hur en 30-årig kvinnas liv ska se ut sliter mig sönder och samman. Ibland klandrar jag mig själv för mina val i livet. Min naivitet och godtrogenhet har alltid legat mig i fatet. Men hur mycket ska man ge upp av sin personlghet för att slippa bli sårad?

Utan näring.

Jag måste se till att träffa någon som ser till att jag äter. Det här är nog inte hållbart.